Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
201
GALLISKA KRIGET — SJÄTTE BOKEN

oceanen, vilka gränsa till menapiernas land; med lika många legioner sände han Gaius Trebonius till den landsända, som gränsar till aduatukernas område, för att härja denna; med de återstående tre legionerna ämnade han själv draga till floden Scaldis, vilken infaller i Mosa, och till de avlägsnaste delarna av Ardennerskogen, ty dit hörde han att Ambiorix jämte några få ryttare begivit sig. Vid sitt avtåg lovade han att vara tillbaka på sjunde dagen därefter, vid vilken tidpunkt han visste att spannmål skulle tarvas för den legion, som kvarlämnats att vakta lägret. Labienus och Trebonius uppmanade han att också komma tillbaka vid samma tid, om de kunde göra det utan förfång för statens intresse, så att man efter gemensam rådplägning och efter att ha utforskat fiendernas planer skulle kunna gripa sig an med något nytt krigsföretag.

XXXIV.

Som vi redan nämnt förfogade fienden ej över någon ordnad härskara, ej heller någon stad eller fästning, där väpnat motstånd kunde bjudas, utan endast några åt alla håll kringspridda folkhopar, vilka uppehöllo sig, varhelst en undangömd dal eller en skogbeväxt plats eller ett otillgängligt träsk erbjöd någon utsikt till försvar eller undflykt. Dessa uppehållsorter voro kända för de närboende, och det krävdes den största omsorg för att från ofärd skydda väl ej krigshären i dess helhet ty för dess samlade styrka kunde ej en skrämd och splittrad fiende utgöra någon fara — men de enskilda soldaterna; och på deras välfärd berodde ju i sin mån hela härens. Många av dem lockade nu lusten efter byte