för långt bort från hären, och att tåga i samlad trupp tilläto ej skogarna med sina villsamma och svårfunna vägar. Skulle företaget kunna bringas till slut och denna stam av brottsliga människor utrotas, måste många små truppavdelningar utsändas och manskapet splittras; skulle åter maniplarna hållas samlade kring fälttecknen, såsom romerska härens hävdvunna krigssätt och vana krävde, blev själva terrängen ett värn för barbarerna, och nog voro dessa man för man tillräckligt djärva för att ställa väl dolda försåt och kringränna dem, som skilt sig från hären. Alla försiktighetsmått, som under så svåra förhållanden kunde vidtagas, vidtogos även, och fast alla brunno av iver att hämnas, underläts hellre ett och annat, som kunnat skada fienden, än soldaterna utsattes för den därmed följande risken. Däremot sände Cæsar bud till grannfolken och manade dem med hänvisning till det vinkande bytet att deltaga i hans plundringståg, ty det var ju bättre, att gallerna riskerade sina liv i skogarna, än att legionsoldaterna gjorde det, och när så stora människomassor kringrände eburonerna, kunde detta folk ej undgå att till rättvist straff för sitt brott utplånas med namn och allt. Stora skaror skyndade också genast till från alla kanter.
XXXV.
På detta sätt fortskredo operationerna i eburonerlandets olika delar, och redan närmade sig sjunde dagen, vilken Cæsar fastställt för sin återkomst till trossen och den där lämnade legionen. Då fick man åter skönja, hur mycket lyckans skickelse betyder i krig, och vilka oväntade händelser den kan medföra. Fienderna voro,
