som redan nämnts, skrämda och skingrade, och ingen härskara fanns, som kunde ingiva ens den ringaste fruktan. Ryktet, att eburonernas land förhärjades, och att alla inbjödes att fritt plundra där, når över Rhenus till germanerna. Sugambrerna, som bo alldeles intill Rhenus, och hos vilka, som vi ovan omtalat, de flyende tenktererna och usipeterna funno skydd, samla tvåtusen ryttare. De övergå Rhenus på fartyg och flottar trettio mil nedanför den plats, där Cæsar låtit bygga bron och lämnat en skyddstrupp; de gå till anfall mot eburonernas gränstrakter, taga många kringirrande flyktingar till fånga och bemäktiga sig en stor mängd boskap, en fångst som barbarerna alltid lystet eftertrakta. Uppmuntrade av bytet tränga de längre in i landet. Dem hejda inga skogar eller träsk, födda och fostrade under krig och rövartåg som de äro. Var Cæsar befann sig, utforska de av fångarna; de få höra att han dragit långt bort, och utröna, att hela krigshären tågat till avlägsna trakter. Då säger en av fångarna: — Hur kunna ni jäkta efter detta ringa och ömkliga byte, då lyckan bjuder er en enastående vinst? På tre timmar kunna ni hinna fram till Aduatuca. Dit har romerska krigshären sammanfört alla sina rikedomar, och besättningen är så svag, att det ej finns försvarare nog till murens hela omkrets, och att ej en enda man vågar sig utanför fästningsverken. Fyllda av hopp genom detta tal lämna germanerna det redan tagna bytet på ett undangömt ställe och styra själva färden mot Aduatuca, användande samme man, som sagt dem detta, till vägvisare.
