legionerna, som fångarna sagt dem vara långt borta, återkommit; snart sågo de emellertid med förakt, hur liten skaran var, och angrepo den från alla sidor.
XL.
Trossknektarna skyndade före de andra till närmaste kulle. Hastigt nedjagade därifrån rusa de in bland kohorterna och maniplarna; därigenom öka de soldaternas förskräckelse. Några av dessa påyrka, att man skall bilda svinfylking och hastigt söka bryta sig igenom, då ju lägret vore så nära, och om även någon del av truppen blev kringränd och nedhuggen, de återstående i vart fall kunde vara vissa om räddning; andra vilja, att man skall taga ställning på en höjd och samtliga dela samma öde. Men den planen gillade ej de gamla soldater, vilka, som vi påpekat, följt med de andra under en särskild fana. Dessa uppmuntrade alltså varandra, och med sin anförare, riddaren Gaius Trebonius, i spetsen bröto de sig väg tvärsigenom fienderna och framkommo samt och synnerligen helbrägda till lägret. I deras spår följde trossknektarna och ryttarna, och även dessa räddades tack vare soldaternas mod i ett och samma anlopp. Men de, som tagit ställning uppe på höjden, förstodo i sin oerfarenhet om krigsväsendet icke att vidhålla den plan de godtagit, nämligen att avvakta angreppet på den högre terrängen, ej heller mäktade de efterlikna den kraft och snabbhet, som de nyss sett rädda de andra, utan under ett försök att komma tillbaka till lägret gåvo de sig ned på ogynnsam mark. Centurionerna, av vilka några på grund av sin duktighet befordrats från lägre grader i andra legioner till
