högre poster i denna, ville ej låta sin förut vunna krigsära förspillas utan gingo tappert kämpande döden till mötes. Tack vare deras mod, som tvang fienderna att vika, lyckades en del av manskapet att mot all förmodan komma helbrägda till lägret, medan en annan del kringrändes av barbarerna och tillintetgjordes.
XLI.
Germanerna, som uppgivit hoppet att kunna storma lägret, när de sågo de våra stå stridsberedda på fästningsverken, drogo sig därefter tillbaka till andra sidan Rhenus, medtagande det byte som de hade undangömt i skogen. Och så stark var även efter fiendernas avtåg de våras förskräckelse, att när påföljande natt Gaius Volusenus, vilken Cæsar sänt i förväg med rytteriet, anlände till lägret, blev han ej trodd, då han sade dem, att Cæsar vore helt nära med krigshären i gott behåll. Så fast grepp hade fruktan fått över allas sinnen, att de med hart när sinnessvag envishet påstodo, att alla fottrupper måste ha tillintetgjorts, medan rytteriet undkommit under den allmänna flykten, ty, sade de, ej kunde germanerna ha angripit lägret, om ej krigshären förolyckats. På denna deras förskräckelse gjorde emellertid Cæsars ankomst ett slut.
XLII.
Väl återvänd fann denne, som gott visste, vad allt kunde hända i ett krig, endast en sak tadelvärd, nämligen att kohorterna bortsänts från sin post och från lägret, ty ej ens minsta lilla spelrum hade bort givas
