XIII.
Cæsar lät rytteriet rycka ut ur lägret och upptaga en rytteristrid; då emellertid hans folk vart hårt ansatt, utsände han ytterligare omkring fyrahundra germanska, vilka han redan vid fälttågets början tagit med sig. Deras anstorm kunde gallerna ej uthärda utan togo till flykten och vände efter svåra förluster tillbaka till huvudhären. När alltså fienden i grund slagits, blevo stadsinvånarna åter förskräckta; grepo de män genom vilkas anstiftan de ansågo att folket uppviglats och förde dem till Cæsar samt gåvo sig själva på nåd och onåd. Sedan denna affär bragts till ända, tågade Cæsar till staden Avaricum, vilken är den största och starkast befästa i biturigernas land och vars omgivning är ytterst fruktbar; hade han väl fått denna stad i sin hand, så var han viss om att kunna bringa hela biturigiska folket under sin lydno.
XIV.
Vercingetorix, som i oavbruten följd rönt så många motgångar, vid Vellaunodunum, vid Genabus och vid Noviodunum, sammankallar de sina till krigsråd. Han klargör för dem, att kriget måste föras på ett helt annat sätt än det dittills förts; man måste på alla sätt vinnlägga sig därom, att romarna hindrades från att skaffa sig foder och livsmedel. Detta vore lätt nog, då de själva hade överflöd på rytteri och årstiden gynnade deras planer. Foder kunde ju ej avmejas på fälten; det vore nödvändigt för fienderna att sprida sig åt olika
