tårar: — Varthän, soldater, bär väl vår väg? Hela vårt rytteri, hela vår adel har förintats; två av folkets främsta män, Eporedorix och Viridomarus, ha beskyllts för förräderi och ohörda dömts till döden av romarna. Hören därom närmare av män, som flytt hit direkt från blodbadet; ty då jag själv fått mina bröder och alla mina släktingar dödade hindrar sorgen mig att förtälja vad som skett. Nu framföras några män, i vilka denne på förhand inpräntat, vad han ville ha sagt, och utlägga för massan det som Litaviccus förtäljt den: æduernas ryttare hade nedhuggits i stor mängd, emedan de påstodos ha plägat förhandlingar med arvernerna; själva hade de undstuckit sig bland massan av soldater och så lyckats fly mittunder blodbadet. Æduerna utbrista i höga rop och besvärja Litaviccus att råda för dem. — Som om detta vore något att rådpläga om, säger denne, och det ej tvärtom vore självklart att vi måste draga hän till Gergovia och förena oss med arvernerna! Kunna ni tvivla på att romarna, vilka just begått ett sådant brott, redan äro på väg för att även dräpa oss? Därför, om vi ha något mod i bröstet, låt oss hämnas deras död, som så skändligt nedgjorts, och dräpa dessa rövare. Han pekar därvid på några romerska medborgare som medföljt i förlitan på hans skydd. Utan dröjsmål rövar han deras stora förråd av säd och andra livsmedel samt låter döda dem själva under de grymmaste marter. Han utsänder därefter runt hela æduiska landet budbärare alltjämt framhärdande i den där lögnen om mordet på ryttarna och hövdingarna; han uppmanar alla att på samma sätt som han själv gjort hämnas de oförrätter de lidit.
