voro de förnämsta Litaviccus och hans bröder, unga män av mycket fin familj. Med dem delar han mutorna och uppmanar dem att ej glömma, att de fötts som fria män, ja, till härskare. Æduernas folk vore nu enda hindret för Galliens eljest fullständigt säkra seger; dess föredöme följde de folk, som ännu höllo sig tillbaka, om det bytte parti, skulle romarna ej ha minsta möjlighet att hålla sig kvar i Gallien. Själv hade han ju rönt en välgärning av Cæsar, ehuru blott på det sättet att denne låtit honom få vinna ett mål där hans rätt var fullständigt klar; men först och främst ville han fylla sin plikt mot frihetens gemensamma sak. Varför skulle det för övrigt vara så att æduerna anlitade Cæsar som skiljedomare i spörsmål om deras rätt och lag, medan snarare romarna borde vända sig till æduerna? Snabbt nog voro ynglingarna förledda av hövdingens tal och av penninggåvorna, och sedan de förklarat sig villiga att, om så krävdes gå i spetsen för företaget, började de överväga sättet att utföra det, ty att folket utan vidare skulle låta locka sig till att börja krig vågade de ej hoppas. De funno det lämpligt att Litaviccus skulle taga befälet över de tiotusen soldater, som skulle skickas Cæsar till hjälp i kriget, och föra dem till honom, samt att hans bröder skulle skynda i förväg till Cæsar. Hur det i övrigt vore lämpligt att gå till väga, fastställa de också.
XXXVIII.
Litaviccus tager alltså befälet över krigshären, och då han var omkring trettio milier från Gergovia sammankallar han sina soldater och säger till dem under
