ärvt av sina förfäder. att de plägade mottaga, icke giva gisslan; något som romerska folket kunde bevittna. När han givit detta svar, avlägsnade han sig.
XV.
Följande dag bryta de upp från sin lägerplats. Detsamma gör Cæsar; han låter allt det rytteri, som han lyckats sammanbringa dels från hela provinsen dels från æduerna och deras bundsförvanter — vid pass fyratusen man starkt — tåga i förväg för att utspeja, åt vilket håll fienden ställt färden. Detta förföljer alltför ivrigt helvetiernas eftertrupp och inlåter sig å gynnsam terräng i strid med deras rytteri; varpå några av de våra stupa. Uppblåsta över denna seger — de hade ju med femhundra ryttare slagit på flykten en så stor ryttarskara — satte de sig djärvare än förr till motvärn och började låta eftertruppen egga våra trupper till strid. Cæsar höll emelletid dessa tillbaka och nöjde sig för tillfället med att hindra fienden från furagering samt från plundring och rov. Vid pass femton dagar fortsatte de på det sättet sin marsch, att det ej låg mer än fem eller sex milier mellan fiendens eftertrupp och vår förtrupp.
XVI.
Under tiden krävde Cesar dagligen æduerna på den spannmål, som i hela folkets namn blivit honom lovad. Ty då Gallien som nämnts ligger åt norr till, hade till följd av kölden säden ej hunnit mogna på åkrarna, ja det fanns icke ens ett tillräckligt stort förråd av
2. — Gaius Julius Cæsar.
