XIV.
De få följande svar av Cæsar: Han kunde desto mindre tveka i sitt avgörande, som han väl mindes de händelser, om vilka helvetiernas sändebud erinrat, och hans harm över dessa var desto djupare, i samma mån som romerska folkets olycka varit oförtjänt; ty om detta varit medvetet att ha gjort något orätt, kunde det lätt nog tagit sig i akt, men det hade lockats i fällan just därigenom, att det varken visste med sig någon handling, som gåve anledning till fruktan, eller ville hysa fruktan utan orsak. Men även om han ville glömma den gamla skymfen, hur skulle han därtill kunna utplåna minnet av de nya oförrätterna de begått, då de mot hans förbud sökt med våld bryta sig väg genom provinsen, då de plundrat æduerna, ambarrerna och allobrogerna? Och vad så anginge deras stolta skryt över den där segern ävensom deras undran, att deras övergrepp så länge fått fortgå ostraffade, så styrkte detta än mer den slutsats, vartill han kommit. Ty de odödliga gudarna hade för vana att stundom låta dem, vilka de ville straffa för deras brott, njuta allsköns framgång och en långvarig straffrihet för att sedan ödets omskiftelse skulle bringa dem dess tyngre lidande. Trots allt detta vore han ändå villig att sluta fred med dem, om de gåve honom gisslan som underpant på att de skulle göra vad de lovat och om de gottgjorde æduerna jämte deras bundsförvanter, liksom allobrogerna, för det övervåld, som de tillfogat dem. Divico svarade: Den sedvänjan hade helvetierna
