Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
273
GALLISKA KRIGET — SJUNDE BOKEN

Sedan åttatusen ryttare och omkring, tvåhundrafemtiotusen fotsoldater sammanbragts, mönstrades dessa i æduernas land, styrkan räknades och anförare tillsattes. Atrebaten Commius, æduerna Viridomarus och Eporedorix samt arvernern Vercassivellaunus, Vercingetorix’ kusin, erhöllo högsta befälet. Vid deras sida ställdes valda företrädesmän för de olika folken, vilka såsom rådgivare skulle medverka vid krigets ledning. Alltigenom fyllda av hopp och tillförsikt drogo de till Alesia, och ej fanns det en enda bland dem som trodde romarna ens kunna uthärda åsynen av en så väldig styrka, allra minst vid en strid på två fronter, då de ju dels hade att kämpa mot utfall från staden, dels sågo så väldiga massor av rytteri och fotfolk anrycka utifrån.

LXXVII.

Men när de som belägrades i Alesia förtärt all sin spannmål och den dag, då de väntat sina landsmäns undsättningshär, var förliden — vad som förehades hos æduerna visste de ju icke — sammankallade de ett krigsråd och rådslogo vad deras slutliga öde skulle bliva. I denna krets uttalades flera olika meningar, i det att några röstade för dagtingan, andra för att göra ett utfall, medan krafterna ännu stodo bi; särskilt värt att uppmärksammas synes Critognatus’ tal på grund av dess enastående och brottsliga grymhet. Denne var en arverner av mycket förnäm börd, vilkens ord tillmättes stor vikt.

— Intet, sade han, ämnar jag yttra om deras åsikt som förorda det skamligaste slaveri under namn av dagtingan, icke vill jag heller hava dem betraktade