kroppar som åldern gjort uppenbart odugliga till krig och gåvo sig ej åt fienderna. Hade vi ej redan detta exempel för ögonen, vore det dock enligt min mening en ädel uppgift för oss att för frihetens skull giva det exemplet och lämna det i arv åt våra efterkommande. Ty vad likhet hade väl det kriget med det nuvarande? Sedan Gallien förhärjats och stor förödelse åstadkommits, avlägsnade sig dock till sist kimbrerna från vårt område och sökte sig hän till andra länder; lag och rätt, åkerjord och frihet lämnade de kvar åt oss. Romarna däremot, vad söka eller vad vilja de annat än att, drivna av avund mot dem som de funnit prisade av ryktet och mäktiga i krig, sätta sig fast i deras bygder och samhällen och pålägga dem evig träldom? Ty i annat syfte ha de aldrig fört några krig. Och om ni äro okunniga om det som skett hos fjärrboende folk, sen då blott på den närgränsande del av Gallien, som gjorts till romersk provins, där lag och rätt ersatts med liktorernas bilor och folket lever under trycket av en ständig träldom.
LXXVIII.
Sedan alla sagt sin mening beslöt man att de som av sjukdom eller ålder voro odugliga till krigstjänst ej skulle få stanna i staden, men att man ej förrän man prövat på alla andra medel, skulle tillåta sig det, som Critognatus förordade; dock skulle man, om läget tvunge därtill och undsättningshären dröjde, hellre följa hans råd än underkasta sig förödmjukelsen att vare sig dagtinga eller sluta fred. Mandubierna, som mottagit dem i sin stad, tvingas att med barn och hustrur
