lämna denna. Då dessa kommit fram till romarnas befästningslinjer, besvuro de under tårar dessa med de mest bevekande böner att taga dem som slavar, mot att de bisprungo dem med mat. Men Cæsar utsatte vakter på vallarna och förbjöd sitt folk att framsläppa dem.
LXXIX.
Emellertid anlända Commius och de övriga hövdingarna åt vilka överbefälet anförtrotts med alla sina trupper till nejden av Alesia; de besätta en kulle som låg högst tusen steg utanför våra befästningslinjer och fatta där posto. Följande dag låta de rytteriet rycka ut ur lägret och utbreda sig över hela den tre milier långa slätt, som ovan omtalats, men fottrupperna uppställa de i skymundan ett stycke därifrån högre upp på höjden. Från staden Alesia hade man fri utsikt över fältet. När hjälptrupperna visa sig, strömmar man där tillhopa; man lyckönskar varandra, och allas sinnen äro hänryckta av glädje. Också låta de sina trupper fatta posto framför staden, fylla och täcka den närmaste graven med jord och ris samt göra sig färdiga till utfall och överhuvud till ett avgörande.
LXXX.
Cæsar lät hela fotfolket upprada sig längs båda sidorna av befästningslinjen, så att var och en skulle känna och intaga sin post när behovet påkallade; rytteriet gav han order att rycka ut ur lägret och upptaga strid. Man hade från alla delar av lägret, vilket sträckte sig längs hela bergskammen, utsikt över
