de nu ej kunde själva vinna högsta makten i Gallien, så föredroge de i alla fall galliskt herravälde framför romerskt; och de tvivlade ej att sedan romarna väl besegrat helvetierna, de skulle omintetgöra æduernas jämte hela det övriga Galliens frihet. Av samma män hölles fienderna underkunniga om våra planer och om allt som förehades i lägret; själv kunde han ej betvinga dessa. Ja han förstode alltför väl vilken fara han löpte, när han nu nödtvungen gav Cæsar denna nödvändiga upplysning, och det var därför han tegat så länge han kunde.
XVIII.
Cæsar förstod genast, att den, som Liscus med detta sitt tal åsyftade, var Dumnorix, Divitiacus’ broder, men då han icke ville, att dessa saker skulle avhandlas i så mångas närvaro låter han hastigt församlingen åtskiljas men kvarhåller Liscus. Han spörjer denne i enrum om det han sagt på mötet. Denne uttalar sig nu mera fritt och djärvt. I hemlighet förfrågar han sig hos andra om Liscus’ uppgifter; han finner dem vara sanna: den skyldige vore just Dumnorix, en oförvägen man, som till följd av sin frikostighet i hög grad åtnjöte folkmassans gunst, och som sinnade på omstörtningsplaner. Under flera år hade han fått förpakta tullarna och övriga avgälder för mycket billigt pris, därför att när han bjöd ett pris ingen vågade bjuda över. På så sätt hade han både ökat sin enskilda förmögenhet och skaffat stora möjligheter att visa sin frikostighet: han underhölle ständigt på egen bekostnad en stor rytteristyrka, som alltid omgåve hans person;
