icke blott hemma men även hos grannfolken utövade han också stort inflytande och till följd av detta sitt anseende hade han bortgift sin mor med en av de högbördigaste och mäktigaste männen bland liturigerna, medan han själv hämtat sin hustru från helvetierna samt bortgift sin halvsyster på mödernesidan och sina övriga kvinnliga släktingar med män ifrån andra folk. Till följd av nämnda släktskapsband främjade och gynnade han helvetiernas sak och hatade därtill för egen del Cæsar och romarna, emedan genom deras ingripande hans makt skulle minskas men hans broder Divitiacus återvinna sin gamla ställning i rang och inflytande. Skulle något hända romarna, öppnade sig för honom en säker förhoppning att genom helvetierna vinna konungamakten; i och med romerska folkets herravälde fruktade han däremot att gå miste ej blott om konungamakten utan ock om det inflytande han redan ägde. Under sin frågeundersökning fann Cæsar också, att vid den olyckliga rytteristrid, som ägt rum några dagar förut, var det Dumnorix och hans ryttare (ty Dumnorix var befälhavare för det rytteri, som æduerna skickat till Cæsars hjälp) vilka börjat flykten; genom deras flykt hade det återstående rytteriet bragts att vackla.
XIX.
Då dessa sakförhållanden bragts i dagen och de nämnda indicierna bekräftats av absolut säkra fakta, såsom att Dumnorix fört helvetierna genom sequanernas land, att han hade förmått dessa båda folk giva varandra gisslan, att han gjort allt detta utan uppdrag från Cæsars
