Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
26
GAIUS JULIUS CÆSAR

våra frammarscherande trupper och anfalla dem i deras obetäckta flank, och när de helvetier, som dragit sig tillbaka till berget, varseblevo detta, ryckte de åter fram och började återupptaga striden. Romarna gjorde en vändning och gingo till strid på två fronter: första och andra slaglinjen mötte de förut slagna och tillbakaträngdas anlopp, den tredje de nykomnas.

XXVI.

Så fortgick striden länge och hårdnackat utan avgörande. När dock fienden ej längre kunde motstå de våras anstorm, drogo sig några, såsom de ursprungligen ämnat tillbaka till berget medan andra ställde tåget till trossen och kärrorna. Men icke fick man under hela denna strid, som fortgått från sjunde timmen till aftonen, skåda ryggen av någon fiende. En stor del av natten fortsattes nu striden vid trossvagnarna, ty fienden nyttjade sin vagnborg som en fästningsvall, och medan några uppifrån kastade spjut mot våra stormande trupper slungade andra sina galliska lansar och spjut mellan vagnshjulen och sårade romarna. Efter en långvarig kamp bemäktigade sig dock de våra trossen och lägret. Där tillfångatogos Orgetorix’ dotter och en av hans söner. Efter denna kamp återstodo på fiendesidan ungefär etthundratrettiotusen människor, vilka tågade bort utan att rasta på hela natten; fortsättande marschen utan någon som helst nattvila, anlände de på fjärde dagen lyckligt till lingonernas land, emedan de våra dels genom soldaternas sår dels genom nödvändigheten att begrava de döda fördröjts i tre dagar och alltså ej kunnat förfölja dem. Cæsar sände till