trupper; han låter alltså fylla höjden med soldater och under tiden sammanföra all packning på ett ställe och befästa detta medelst de trupper, som uppställts i den övre slaglinjen. Helvetierna, som följt efter med alla sina kärror, sammanförde trossen på ett ställe; själva bildade de, sedan de tillbakaslagit vårt rytteri en falang och framryckte i tätt sammanslutna led mot vår första slaglinje.
XXV.
Sedan Cæsar låtit bortföra först sin egen och därpå de andra officerarnas hästar utom synhåll, för att, då faran gjorts lika för alla, ingen kunde hoppas på flykt, uppmuntrade han sina trupper och lät börja striden. Soldaterna bröto med spjuten, som de från sin högre belägna plats slungade mot fienden, utan möda falangen. Sedan denna bragts i oordning, gingo de med dragna svärd till anfall. För gallerna var det ett stort hinder i striden, att spjuten, som i ett och samma kast genomborrat flera av deras sköldar, fjättrat dessa vid varandra, och då spjutjärnet böjt sig, kunde de varken utrycka detta eller med vänstra armen bunden, strida obehindrat, så att många föredrogo att, sedan armen länge ryckt hit och dit, bortkasta skölden och strida med kroppen oskyddad. Till sist började de, trötta av såren draga sig tillbaka och, eftersom det fanns ett berg omkring en mil därifrån, rikta återtåget till detta. Sedan de besatt berget och medan de våra följde efter dem, företogo sig bojerna och tulingerna, vilka med en styrka av omkring femtontusen man, tågade sist i fiendehären och skyddade eftertruppen, att kringgå
