XXXI.
Då nämnda församling avslutat sina sammanträden, kommo samma ledande män, som förut varit hos Cæsar, tillbaka till honom och bådo, att han skulle unna dem ett samtal, utan vittnen och utan någons vetskap, om ting som gällde deras egen och allas välfärd. Då denna önskan villfors, kastade de sig bönfallande till Cæsars fötter: de voro ej mindre angelägna och ivriga om att det, som de komme att säga, hölles strängt hemligt, än om att utverka det, som de önskade, ty om det de sade bleve bekant, skulle de se sig utsatta för de största lidanden. Den som förde ordet å deras vägnar var æduern Divitiacus:
Hela Gallien var splittrat i två partigrupperingar; för den ena av dem stodo æduerna i spetsen, för den andra arvernerna. Då dessa under flera år med all makt stredo mot varandra om högsta väldet, tillgrep arvernerna och sequanerna utvägen att inkalla germaner som legoknektar. Det var första gången endast 15,000 sådana som övergingo Rhenus; men sedan dessa vilda och barbariska människor lärt sig uppskatta Galliens jordmån, odlingsgrund och rikedom, hade flera dragits över dit; nu förekommo de i Gallien till ett antal av bortåt 120,000. Med dessa hade æduerna och deras lydfolk gång efter annan mätt sig i vapenskiften; besegrade som de blivit, hade de måst utstå svåra olycksöden, hela sin adel, hela sitt styrande råd hade de måst utlämna. Brutna genom dessa strider och nederlag, hade de, som dock förut genom sitt hjältemod och genom vänskapen och bundsförvantskapet med romer-
