skilde sequanernas land från vår provins; dessa planer ansåg han sig böra snarast möjligt förekomma. Ariovistus själv hade dessutom antagit en sådan ton och ett så högdraget uppträdande, att han syntes rent outhärdlig.
XXXIV.
Hans beslut blev därför, att han borde sända underhandlare till Ariovistus, vilka skulle uppfordra denne, att han ville utse en plats till vilken de båda hade lika långt i och för ett samtal: han ville rådgöra med denne om statsärenden och om angelägenheter av högsta vikt för dem båda. Beskickningen erhöll av Ariovistus svaret: Om han haft någon anledning att vända sig till Cæesar, skulle han kommit till denne; om denne ville honom något, borde han göra på samma sätt. För övrigt vågade han å ena sidan ej utan krigshär begiva sig till den del av Gallien, som Cæsar besatt, och kunde å andra sidan ej utan stort besvär och stora anstalter för tillförseln sammandraga en hel krigshär till en och samma plats. Han måste för övrigt undra, vad Cæsar eller överhuvud romerska folket hade att skaffa med den del av Gallien, vilken han genom segerrik kamp gjort till sin.
XXXV.
Då Cesar gjorts underkunnig om allt vad han svarat, skickar Cæsar återigen underhandlare till honom med dessa hälsningar: Eftersom Ariovistus, som av honom och det romerska folket rönt den stora välgärningen
