Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
35
GALLISKA KRIGET — FÖRSTA BOKEN

att, under Cæsars konsulat, få titeln konung och vän, nu yppade sin tacksamhet mot honom och romerska folket, genom att slingra sig undan inbjudningen till en rådplägning och vägra både att själv uttala sig och att lyssna till andra i gemensamma angelägenheter, så hade han endast att framlägga dessa krav: först att Ariovistus ej vidare finge draga flera människoskaror från andra sidan Rhenus över till Gallien; vidare skulle han återgiva æduerna deras hos honom befintliga gisslan och giva sequanerna fria händer, så att det stode dem fritt att med hans goda minne återlämna den gisslan, som funnes hos dem, ej heller finge han plåga æduerna med oförrätter eller börja krig mot dem och deras bundsförvanter. Uppfyllde han dessa krav, skulle Cæsar och romerska folket för all framtid ägna honom sin tacksamhet och vänskap; men om Cesar ej finge sina fordringar uppfyllda, så erinrade han sig, att under M. Messala och L. Pisos konsulat senaten beslutit uppdraga åt varje innehavare av provinsen Gallien att, i den mån det ej skadade statens intressen. skydda æduerna och romerska folkets övriga vänner; han tänkte därför ej overksam åse æduernas oförrätter.

XXXVI.

Härpå svarade Ariovistus: Sådan var krigets rätt, att de som segrat kunde, på vad sätt de funne för gott, härska över dem de besegrat; romarna själva hade sannerligen för vana att styra besegrade folk ej enligt andras föreskrifter utan efter eget behag. Då nu han ej föreskrev romerska folket, hur de skulle nyttja sin rätt, så hade ej romerska folket rätt att hindra honom