Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
36
GAIUS JULIUS CÆSAR

i utövningen av hans rätt. Æduerna hade frestat krigslyckan men blivit slagna i väpnad kamp och alltså med rätt gjorts till underlydande. Cæsar tillfogade honom en stor oförrätt därigenom, att till följd av dennes anryckande Ariovistus’ underlydande fuskade med sina avgälder. Han tänkte ej återge æduerna deras gisslan men icke heller orättmätigt anfalla dem eller deras bundsförvanter med krig, om de hölle fast vid den överenskommelse, som ingåtts, och årligen utgjorde den ålagda skatten; gjorde de icke detta, skulle det brödranamn de fått av romerska folket lindrigt gagna dem. Och vad anginge Cæsars hot att ej overksam åse æduernas oförrätter, så ville han säga att ingen mött honom i strid utan att möta sin undergång. Cæsar kunde få strid, när han ville: han skulle få röna vad germanerna, som aldrig besegrats, som voro mer vapenövade än några andra och, som på femton år ej vistats under tak, kunde åstadkomma i fråga om krigarmod.

XXXVII.

Cæsar mottog detta svar samtidigt med att sändebud kommo till honom från æduerna och trevererna: från æduerna för att klaga över att haruderna, vilka nyligen förts in i Gallien, härjade deras land; så att trots den gisslan de givit hade de ej kunnat köpa sig fred av Ariovistus; från trevererna för att meddela att en gren av sueberna, omfattande hundra härader slagit sig ned på Rhenus’ strandsluttningar och nu sökte övergå floden; de anfördes av två bröder, Nasua och Cimberius. Dessa upplysningar gjorde på Cæsar ett starkt intryck; han såg, att han måste skynda, för att ej, sedan denna nya suebiska