Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
38
GAIUS JULIUS CÆSAR

ningar samt genom gallernas och kringfarande köpmäns berättelser höra mycket talas om germanernas oerhörda kroppsstorlek, deras otroliga krigarmod och övning i vapnens bruk — gallerna, som ju ofta stritt med dem sade sig ej ens ha kunnat uthärda deras åsyn eller den vilda glansen i deras ögon — och plötsligt greps hela hären av en så våldsam förskräckelse, att deras tankar och sinnen ej blevo måttligt upprörda. Förskräckelsen utgick ursprungligen från krigstribunerna, befälhavarna över hjälptrupperna och de andra, som av vänskap följt Cæsar, när han lämnade Rom men ej alls hade någon större krigserfarenhet. Den ene av dem föregav en, den andre en annan orsak, varför vederbörande fann sig nödsakad att fara sin väg och bad om hans tillstånd till resan; några som för skams skull ej ville synas räddhågade, stannade. Men de kunde varken behärska sitt minspel eller, alltemellanåt, hindra tårarna att flyta. Gömmande sig i tälten beklagade de antingen sitt eget öde eller ömkade sig med vänners hjälp över den gemensamma faran. Överallt i lägret upprättade man testamenten. Genom dessas fruktan och veklagan spred sig småningom förvirringen även till dem, vilka sedan länge prövat på fältlivet, såväl soldater som centurioner och rytterianförare. Och de av dessa, som mer ogärna ville gälla för fega, sade sig icke frukta för fienden men väl för de trånga vägarna, för de stora skogarna, som utbredde sig mellan dem och Ariovistus, eller för sädestillförseln, att ej den skulle kunna ske efter önskan. Till sist försäkrade rentav några Cæsar, att när uppbrotts- och anfallsordern skulle ges, komme soldaterna ej att lyda utan skulle skräckslagna vägra rycka fram.