Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
39
GALLISKA KRIGET — FÖRSTA BOKEN

XL.

Då han fått höra detta, sammankallade han en församling, till vilken centurionerna av alla grader fingo tillträde, och klandrade dem på det skarpaste, först och främst därför att de tillmätte sig befogenhet att undersöka och uttänka, åt vilket håll och efter vilken plan de skulle ledas. Ariovistus hade under hans eget konsulat på det ivrigaste eftertraktat romerska folkets vänskap: hur kunde någon tro denne om att så lättvindigt löpa ifrån den därmed följande förpliktelsen? Själv vore han i vart fall övertygad, att då hans krav blivit kända och det klart framstode hur rättvis den föreslagna uppgörelsen var, skulle denne ej svika sin tacksamhetsskuld mot honom och romerska folket. Men om han i uppbrusande och dåraktig vrede skulle börja krig, vad fruktade de egentligen? Eller hur kunde de så misströsta om sitt eget mod och om sin ledares förtänksamhet? Från samma fiender hade faran hotat i våra fäders tid, då Gaius Marius’ seger över cimbrer och teutoner enligt allmänna omdömet skänkte ära ej mindre åt hären än åt fältherren själv. Från samma fiende hade den hotat nyss i Italien under slavupproret, ja, dessa voro ännu något farligare till följd av den krigsvana och disciplin de lärt av oss. Därav kunde man skönja, vad fasthet och besinning voro värda, eftersom de ju slagit samma män, vilka en tid vapenlösa ingivit dem grundlös skräck, sedan dessa fått vapen och vunnit en seger. Det var ju slutligen dessa samma fiender, som helvetierna ofta bjudit batalj, ej blott i sitt eget land utan ock i deras,