samt ofta slagit helvetierna, vilka dock ej kunnat mäta sig med våra trupper. Var det några som toge intryck av gallernas olyckliga strid och flykt, så skulle dessa, om de undersökte saken, finna, att gallerna uttröttade av det långvariga kriget samt misströstande om batalj, eftersom Ariovistus i flera månader undvikit en sådan och hållit sig stilla bakom träsk och fältbefästningar, redan börjat skingra sig, då denne plötsligt angrep dem och snarare genom list och beräkning än genom mannamod vann seger. Men att denna list, som var väl avpassad för oerfarna och ociviliserade män, skulle föra våra härar i fällan, det kunde ej ens Ariovistus hoppas. Och vad anginge dem, som överskylde sin fruktan med ett låtsat bekymmer för provianteringen och för vägarnas trånghet, så uppträdde de förmätet, då de antingen ej trodde fältherren kunna sköta sin tjänst eller ville giva honom föreskrifter därutinnan. Allt det där var hans sak: säd hade sequanerna, leukerna, och lingonerna att anskaffa, och sedan stod skörden mogen på åkrarna; om vägens art skulle de inom kort själva kunna döma. Och det där talet om, att de ej skulle lyda order eller rycka till anfall, gjorde ej minsta intryck på honom; ty han visste att varenda fältherre, som ej fått sin här att lyda order, antingen hade skött sig illa och svikits av lyckan eller ock genom något brott, varför han ertappats, gjort sig förvunnen till girighet; men om hans egen oegennytta vittnade hela hans liv och om hans lycka kriget mot helvetierna. Därför tänkte han också nu genast verkställa, vad han eljest ämnat uppskjuta till längre fram, och nästa natt vid fjärde väkten giva uppbrottsorder, så att han snarast möjligt finge se, om skam- och pliktkänslan hos dem
