vilka han utan undantag, skulle göra till sina tacksamma gynnare genom att döda Cæsar. Men om denne ville draga därifrån och lämna Gallien i hans fria besittning skulle han rikligt löna honom därför, ja han skulle åtaga sig vilket krig än Cæsar ville och föra det till slut utan minsta risk eller möda för denne.
XLV.
På mångahanda sätt sökte Cæsar klargöra skälet, varför han ej kunde avstå från den uppgift han ställt sig. Det vore varken hans eller romerska folkets vana att lämna högst förtjänta bundsförvanter i sticket, ej heller ansåg han, att Gallien med större rätt hörde Ariovistus till än romerska folket. Arvernerna och rutenerna hade Quintus Fabius Maximus bekrigat och besegrat, men romerska folket hade förlåtit dem och ej gjort deras land till en provins eller pålagt dem skatt. Hur långt de än ville blicka tillbaka i tiden, så funne de alltså att romerska folket hade bästa rätten till herraväldet i Gallien; men ville de rätta sig efter senatens mening, så borde Gallien vara fritt, ty den hade ju velat, att landet fast besegrat alltjämt skulle få styra sig självt.
XLVI.
Medan samtalet på detta sätt fortgick, rapporterades det till Cæsar, att Ariovistus’ ryttare närmade sig kullen, sprängde fram mot de våra samt kastade stenar och spjut på dessa. Cæsar avbryter då ordskiftet, och skyndade tillbaka till de sina, samt befallde dessa att ej kasta något enda sjut mot fienden. Ty hur väl han
