än förstod, att hans utvalda legion utan någon som helst risk skulle kunna upptaga strid mot rytteri ville han likväl undvika sammandrabbning, för att det ej, om fienden bleve slagen, skulle sägas, att den vid en underhandling blivit kringränd av romarna, på vilkas heder den litat. Sedan soldaternas djupa led fått spörja hur oförsynt Ariovistus uppträtt vid underhandlingen — han hade ju velat portförbjuda romarna från Gallien — hur hans ryttare gjort chock mot de våra, och hur därigenom underhandlingen gått i stycken, uppfylldes krigshären av en långt starkare stridsglädje och stridsiver än förr.
XLVII.
Två dagar senare sänder Ariovistus underhandlare till Cæsar: Han ville med denne dryfta de frågor, vilka de redan börjat dryfta sinsemellan men utan att komma till något resultat; så att Cæsar skulle antingen utsätta dag för ett nytt sammanträffande eller, om han var mindre hågad för ett dylikt, sända någon av sina legater till Ariovistus. Till ett nytt sammanträffande fann Cæsar ej någon orsak föreligga och detta desto mer, som föregående dag germanerna ej kunnat avhållas från att kasta spjut på de våra. Att sända någon av sina legater till honom och lämna denne i vilda människors våld ansåg han innebära alltför stor risk. Allra klokast syntes det honom att till sändebud utse dels Gaius Valerius Procillus, vilkens fader Gaius Valerius Caburus förlänats medborgarrätt av Gaius Valerius Flaccus, en yngling av finaste bildning och karaktär, samt lämplig till uppdraget främst genom sin pålitlighet,
