för sig själva stående legioner, den elfte och åttonde, driva viromanduerna, vilka de fått till motståndare, från den högre terrängen ned till flodstränderna, där de fortsatte striden. Men på detta sätt blottställdes lägret längs nästan hela fronten och vänstra sidan; högra sidan åter var den tolfte och ej långtfrån denna den sjunde legionen uppställd. Mot denna punkt störtade sig i sluten slagordning alla nervierna under ledning av Bodnognatus, deras högste befälhavare; en del av dem började kringgå legionerna på deras blottställda flank, en annan del sökte besätta den högst belägna delen av lägret.
XXIV.
Just i detta ögonblick hade våra ryttare och de dem åtföljande lättbeväpnade fotsoldaterna, vilka, som jag nämnt, blivit slagna vid fiendens första anlopp, dragit sig tillbaka till lägret. Där mötte de då fienderna och togo åter till flykten, denna gång i motsatt riktning. Och när trossknektarna, som från lägrets bakport högst uppe på kullen sett våra trupper segrande övergå floden och till följd därav gett sig ut att plundra, sågo sig tillbaka och funno fienderna husera i vårt läger, sökte de huvudstupa sin räddning i flykten. Även bland dem, som åtföljde trossvagnarna, uppstod samtidigt rop och oväsen, och i största förskräckelse störtade de bort åt olika håll. Alla dessa händelser gjorde ett starkt intryck på de treveriska ryttarna, vilkas rykte för mannamod är enastående bland gallerna och vilka av sitt folk skickats som hjälptrupper till Cæsar: när de sågo vårt läger fyllas av en massa fiender, legio-
