nerna hårt ansättas och nästan hotas av kringränning, trossknektarna, ryttarna, slungarna, numiderna i full upplösning och förvirring, grepos de av misströstan över vår ställning och gåvo sig av hemåt; hemkomna berättade de, att romarna besegrats och slagits på flykt, att deras läger och förråd fallit i fiendens händer.
XXV.
Cæsar hade, sedan han uppmuntrat tionde legionen, skyndat till högra flygeln. Där fann han de sina hårt ansatta: i den tolfte legionen voro fanorna sammanträngda på ett ställe, soldaterna så tätt packade, att de själva voro varandra till hinders vid striden, den fjärde kohortens alla centurioner dödade, fanbäraren nedhuggen och fanan förlorad, och även vid de andra kohorterna nästan alla centurioner dödade eller sårade, bland dem förste centurionen Publius Sextius Baculus, en sällsynt tapper man, som nu var utmattad av många och svåra sår; de övriga kämpade redan trögare, och några av de yngre hade övergivit sina poster och dragit sig ur striden för att undvika spjuten; fienden trängde i fronten oavlåtligt på nedifrån och hotade dessutom båda flyglarna, så att läget ögonskenligen var kritiskt, och ingen reserv fanns, som kunde komma till hjälp. Då ryckte Cæsar skölden från en soldat i de bakre leden — ty själv hade han kommit dit utan sköld — gick fram i främsta ledet, tillropade centurionerna var och en vid hans namn och uppmuntrade de andra soldaterna samt befallde dem därpå att gå till anfall, och att ställa maniplarna glesare, så att de bättre kunde bruka svärden. Genom hans an-
