Hoppa till innehållet

Sida:Galliska kriget 1927.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
83
GALLISKA KRIGET — TREDJE BOKEN

sig ur striden utan även för en sårad att lämna den plats, där han blivit ställd, och återhämta sig.

V.

Då man redan slagits oavbrutet i mer än sex timmar och ej blott krafterna utan även spjuten började tryta de våra, medan fienden allt våldsammare trängde på och under ett allt mattare försvar från de våras sida började upprycka vallens pålverk och fylla gravarna, samt alltså ställningen blivit så hotfull som någonsin var möjligt, vände sig förste centurionen Publius Sextius Baculus, densamme som erhöll så många svåra sår i striden mot nervierna, ävensom krigstribunen Gaius Volusenus, en man lika utmärkt för rådsnarhet som för mod, till Galba och klarlade för honom, att det blott fanns en utsikt till räddning, nämligen att pröva på det yttersta medlet: ett utfall. Galba sammankallade också centurionerna och lät dem fortast möjligt säga soldaterna de borde för en stund avbryta striden och blott uppfånga fiendens spjut för att, sedan de vilat sig från ansträngningen, på ett givet tecken bryta ut från lägret och sätta allt hopp om räddning på sitt mannamod.

VI.

Dessa befallningar utföra soldaterna punkligt, och utfallet, som skedde genom alla lägrets portar på en gång, kom så plötsligt att fienden varken fick tid övrig att klart inse vad som stod på, eller att samla sig. Alltså vände sig lyckan, och de, som nyss haft gott hopp att kunna erövra lägret, kringrändes nu från alla håll