IX.
Av Crassus underrättad om dessa händelser befallde Cæsar, som ju själv befann sig långt därifrån, att i väntan på honom krigsskepp skulle byggas i floden Liger, vilken utfaller i oceanen, roddare skaffas från provinsen och matroser samt styrmän värvas. Sedan dessa befallningar snabbt fullgjorts, skyndade han själv, så snart årstiden överhuvud tillät, till hären. Då veneterna liksom ock de andra folken fingo höra, att Cæsar anlänt, och samtidigt betänkte, vilket brott de tillåtit sig begå, när de hos sig kvarhållit sändebud — en titel som hos alla folk städse inneburit helgd och okränkbarhet ja slagit dem i bojor, anlade de sina krigsrustningar efter måttet av farans storlek; särskilt drogo de försorg om allt, som hör till skeppens utrustning, och det med desto större tillit, som de byggde stora förhoppningar på landets naturbeskaffenhet. Att landsvägarna sönderskurits av havets flodvågor, och att sjöfarten hämmades genom vår okunnighet om trakten och hamnarnas ringa antal, visste de ju väl, och de voro även övertygade, att spannmålsbrist snart skulle göra det omöjligt för våra härar att längre dröja i landet. Och skulle nu allt detta utfalla mot förväntan, så var i alla fall deras flotta långt överlägsen romarnas, vilka dessutom saknade möjlighet att skaffa sig skepp och icke kände till grunden, hamnarna eller öarna i de trakter där kriget skulle föras; sjöfarten ter sig ju också, det förstodo de, helt annorlunda i ett innanhav än å den väldiga, ja ändlösa oceanen. Utgående från dessa beräkningar forsla de spannmål från landsbygden
