dem rekvirera spannmål: bland de utsända voro Titus Terrasidius, vilken skickades till esuvierna, Marcus Trebius Gallus, som sändes till kuriosoliterna, och Quintus Velanius, som jämte Titus Silius sändes till veneterna.
VIII.
De sistnämnda äga det ojämförligt största inflytandet på hela havskusten i denna del av landet; ty dels äga veneterna de flesta skeppen och pläga med dessa driva sjöfart på Britannien, dels överträffa de alla de andra genom sin kunskap och erfarenhet i sjömansyrket, dels slutligen innehava de det fåtal hamnar, som bjuder skydd mot det öppna och ytterst stormiga havet, varigenom de gjort alla, som befara denna del av havet, till sina skattskyldiga. Dessa gjorde nu början genom att kvarhålla Silius och Velanius och vilka de eljest kunde få fatt i, i tanke att de i utbyte mot dessa skulle kunna få tillbaka den gisslan de lämnat Crassus. Deras inflytande förmådde också grannfolken att, med ett av de häftiga och oväntade beslut som äro gallerna egna, i samma syfte kvarhålla Trebius och Terrasidius, varefter de alla skyndsammast utsågo ombud och genom sina främsta män edligt förpliktade sig att städse handla i samförstånd med varandra och, hur än företaget utfölle, gemensamt bära vad ödet bragt dem. De söka även uppegga de övriga folken till att hellre förbliva vid den frihet, som de mottagit av sina fäder, än bära romarnas träldomsok. Hela kustlandet drogs snabbt över till deras uppfattning, och så sända de en gemensam beskickning till Publius Crassus: Ville han få sina utsända tillbaka, skulle han lössläppa deras gisslan.
