ha kallat till hjälp, om dessa på trots sökte övergå floden å sina fartyg. Publius Crassus gav han order att med tolv legionkohorter och en stark kavalleriavdelning draga till Akvitanien, på det att ej hjälptrupper måtte sändas från därvarande folk till Gallien och alltså en väldig massa folk sammansluta sig. Legaten Quintus Titurius Sabinus sänder han med tre legioner mot unellerna, kuriosoliterna och lexobierna med uppdrag att hindra deras härstyrka från förening med de andras. Den unga Decimus Brutus ger han befäl över krigsflottan och de galliska skepp, som han rekvirerat från piktonerna, santonerna och andra trakter, där fred och ordning införts, samt tillsäger denne att snarast möjligt fara till veneternas land. Själv skyndar han mot samma mål med fotfolket.
XII.
Städerna i detta land voro nästan genomgående så belägna, att de förlagts längst ute på framskjutande uddar och landtungor och ej erbjödo något tillträde för fotgängare, så ofta floden bröt in från havet, vilket regelbundet hände två gånger på dygnet med tolv timmars mellanrum, samt icke heller för fartyg, emedan dessa, när floden drog sig tillbaka, gjorde haveri på grunden. I båda dessa avseenden voro alltså städerna tryggade mot belägring; och om de verkligen betvungos med hjälp av väldiga byggnadsverk såsom belägringsvallar och vågbrytare, vilka höllo havet borta och nådde upp till stadsmurarna, så plägade stadsinvånarna, när de börjat misströsta om sin försvarskraft, samla en mängd av de fartyg, varpå de hade så god tillgång, inskeppa allt sitt därå och begiva sig till närmaste grann-
