stad; där kunde de åter utnyttja samma gynnsamma försvarsläge. Detta gick desto lättare för dem, som under en stor del av sommaren våra skepp uppehöllos av stormar och seglatsen på ett så vidsträckt och öppet hav, där bränningarna gingo höga och hamnarna voro få eller inga, erbjöd mycket stora svårigheter.
XIII.
Deras fartyg voro också byggda och bevärade på följande sätt: kölarna voro åtskilligt plattare än på våra skepp, för att de lättare skulle kunna klara sig mot ebben och grunden; framstammarna gjorde man ganska höga och likaså bakstammarna för att avpassa dem efter vågsvallets och stormarnas styrka; skeppen byggdes alltigenom av ek så att de kunde motstå vilket tryck och vilka stötar som helst; tvärbjälkarna bestodo av fotshöga stockar fastnitade med järntenar av tumfingrets tjocklek; ankarna voro ej fästa vid tåg utan vid järnkedjor; i stället för segel användes hudar och skinn, som bearbetats tills de blivit tunna, detta antingen av brist på linne eller på grund av okunnighet om dess bruk eller ock, vilket är mer sannolikt, därför att man icke trodde vanliga segel kunna i nödig grad uthärda oceanens rasande stormar och våldsamma vindstötar eller styra så sällsynt tunga fartyg.
När vår flotta prövade sin stridsduglighet mot dessa skepp, visade det sig, att den låg över både i snabbhet och i användningen av åror, men att för övrigt dessa voro lämpligare och bättre avpassade för farvattnets art och stormarnas våldsamhet. Ej heller kunde våra skepp skada dem med skeppsnabeln — så fast
