kort tid direktören för kungl. teatern von Beskow samt direktören vid konstakademien, professor Westin.
Utförandet af konstverket uppdrogs åt professor Byström, den bekante bildhuggaren, som då vistades i Italien och derifrån erbjöd sig, att utan ersättning modellera skaldens bild. Han verkstälde arbetet hufvudsakligen efter den medaljong som Sergel modellerat i Bellmans lifstid samt det på Gripsholm förvarade, af Per Krafft d. ä. målade porträtt.
Sex år efter det man med allvar började tänka på saken var minnesvården färdig. Den 26 Juli 1829 skedde aftäckningen, och hufvudstadens allmänhet betraktade denna aftäckning som en verklig folkfest. Ur Stockholms Dagblad, Dagligt Allehanda och Heimdall hemta vi en skildring af högtidligheten. De två först nämda tidningarna, bägge då morgontidningar, innehöllo dagen efter festen icke ett ord derom. Man var icke så snabb i nyheters meddelande då för tiden. Först på andra dagen kommo de med sina skildringar, ingendera dock fullständig. Heimdall, ett literärt kritiskt veckoblad, utgifvet af J. E. Rydqvist åren 1828—1832, egnade deremot ett väl fyldt extra nummer helt och hållet åt festbeskrifningen, men också detta utkom först den 28 Juli.
Den 26 Juli 1829 var en söndag. Vädret, som på morgonen varit ruskigt, blef på aftonen högst gynnande för den glada festen. En folkmängd, som räknade ett antal större än ögat kunde öfverse, säger Heimdall, så stor, yttrar Stockholms Dagblad, att den vanliga allmänna Djurgårdsfesten den 1 Maj de år den varit talrikast likväl icke uppgått till hälften, och hvarmed ingenting, enligt Dagligt Allehandas uppgift, af hvad man på Djurgården sett kunde jemföras, utom den ofantliga samlingen sex år förut vid kronprinsessan Josefinas landstigning — denna talrika folkmängd begynte redan tidigt på eftermiddagen samlas på de kring monumentet belägna höjder. Vagnar med åskådare af hvad hufvudstaden egde vackrast höjde sig här och der. Ingen plats i närheten var tom. På kullarnes afsatser och spetsar syntes massor af folk med grupper långt i fjerran. Det hela var »skönare än någon pensel kunde afteckna» (fig. 38).
Klockan mellan sex och sju samlades subskribenterne (nära 300) inom ett stängsel omkring bysten. Bellmans enka fördes af en bland hans efterlefvande vänner, den berömde skådespelaren Lars Hjortsberg, till den för henne på en läktare utsedda hedersplatsen. Fru Bellman var då nära 72 år och lefde ännu i nära aderton år derefter. Skaldens ende då lefvande son, kramhandlaren Adolf Bellman, som hade sin för alla stockholmare välkända bod i n:o 57 vid Vesterlånggatan, hörnet af Tyska Brinken, var naturligtvis också närvarande.
