Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
85
FOLKFESTER

det. Några hade för en stund ryckt sig från spelbordet för att kasta en blick på folklifvet.

I den då ännu låga flygeln i husets nordvestra del syntes också på den tiden fönstergäster. Der hade Lilla Sällskapets hufvudvaktmästare stor bjudning för sina vänner. Allt för löfmarknadens skull.

Men det lider till natten. Landtfolket slumpar bort sina sista qvistar för att skynda från staden och hinna hem till midsommaraftonens morgon. Den stadigare delen af stadsfolket drager sig undan. De små barnen äro redan hemskickade. Gesäller, lärgossar, sjömän och alla de andra som kallas »folk» äro ensamma herrar på platsen. Skrål, skratt och gräl, kragtag, bränvin, hattafslagning och stukning, löfruskekrig, polis — midsommaraftonens sol går upp, och löfmarknaden tager en ända för det året.

⁎              ⁎

Bellmansfesten. På det tredje årtiondet efter Bellmans bortgång ur tiden, började man tänka på, att någon synlig minnesgärd borde helgas åt den som i toner och ord så mästerligt skildrat en för det svenska, synnerligen det stockholmska lynnet egendomlig del af vårt folklif och som så hänförande sjungit om stockholmstraktens, särdeles Djurgårdens sköna natur.

Inom statslifvet, literaturen och konsten betydande män sökte gifva tanken verklighet och satte, år 1823, i gång en insamling af penningar för upprättandet af en minnesstod åt Bellman. På Djurgården skulle naturligtvis den stoden resas. Konung Karl Johan upplät genast en plats på Rosendals egor, en bland de vackraste punkter i den på skönheter rika Djurgårdsparken. Han skänkte äfven 200 rdr banko till samma ändamål, och kronprinsen bidrog med 100 rdr samma mynt.

Först tänkte man på en väldig bröstbild i marmor som skulle få sin plats i ett storartadt tempel; men ehuru insamlingen gaf 4,000 rdr banko, ett för den tiden icke obetydligt belopp, räckte det likväl icke till för den ursprungliga planen. Man inskränkte stoden till en stor bröstbild i brons utan annan omgifning än en trädplantering.

Den förening som bildat sig för minnesstodens åstadkommande valde för arbetets ledning en direktion som bestod af d. v. generaltulldirektören, f. d. direktören för kungl. teatern, sedermera statsrådet frih. Åkerhjelm; d. v. statskommissarien, sedermera presidenten i statskontoret och en tid direktören för kungl. teatern Westerstrand; hofmarskalken, frih. Ridderstolpe; d. v. expeditionssekreteraren, kammarherren, ledamoten af svenska akademien, sedermera en