De öfriga torgen funnos icke i stadens äldre tid, icke ens på femtonhundratalet. De få ört- och kålgårdarne voro icke offentliga, icke ens den som anlades på gamla svartmunkeklostrets kyrkgrund. Den örtagården skulle användas till hvad i vår tid kallas »praktiska ändamål», till i synnerhet läkemedels beredande, och en god del af jorden hade förts derifrån för att deraf göra salpeter till kruttillverkning, hvilket gaf Messenius d. ä. anledning att uttrycka sitt missnöje i följande ord:[1]
eij må förgängeligh ört gro,
ther som de himmelske ha roo.
Dock fast större synd de göra
som dödas mull tädan föra
och från andra orter slijka
medh them på salpetersbruk fiika;
eij ähr christeligt i wäder
så skiuta sina förfäder.
Det var till krigsbruk som förfädrens aska nyttjades och icke till lustfyrverkeri. Den i trädgården qvarlemnade jorden fick ej heller trampas af de fötter som på lustvandring voro stadda.
Hvart skulle man gå? I Sven Moisi gränd, i Mattis Mårtenssons gränd, i Lumparegränden, östan till, der Heliga Lekama Gille hade två hus, Kopparporten och Taskehuset, eller i Mäster Michels gränd eller i Lasse Skomakares eller i fru Gunilds eller i någon af de andra gränderna? Det fans ett tillräckligt antal af dem, snart lagda utanför den inre stadsmuren, så vestan som östan till, mellan östra Långgatan och Fiskehamnen, d. v. s. Österlånggatan och den delen af n. v. Skeppsbron som är längst upp mot husraden (den öfriga delen var i äldre tider vatten), icke mindre än 26; mellan vestra Långgatan och stranden, d. v. s. ned till Korntorget (Kornham) och Kaggehamn samt vidare vester ut öfver 40. Men alla dessa gränder voro så trånga, att i dem två personer knapt kunde komma förbi hvarandra. Några förlustelseställen i fria luften kunde man ej hafva der.
Inom hus hade man ej heller några andra lägenheter än dem som egdes af gillena, och dessa släpte icke in andra än sina egna medlemmar.
Man gick utanför stadsmuren, i fall der fans någon torr plats der gränderna togo slut. På vattnet for man kanske föga i annat ändamål än att fiska. Man måste krångla sig ut genom »Krantzen»,
- ↑ En Lustig och Trovärdig Chrönika om Stockholm, som ähr på thenna thid Sweriges Rijkes nampkunnige hufvud Stadh, med swenska rim beskrefven och i åtta böcker begrepen af Johan Messenio Åhr 1629. Utgifven i Carl Silfverstolpes Historiska Bibliotek. 1875.
