det pålverk som ett stycke från stranden omgaf både staden och Gråmunkeholmen, det gamla Kedjeskär (Riddarholmen). Visserligen funnos öppningar, men de voro stängda med svängbommar och lås, och nycklarne förvarades af de bomslutare som valdes bland stadens förnämste borgare.
En öppen plats tjenlig till förlustelseställe fans på fast mark utanför stadsmuren, och det var på n. v. Mynttorget vid inre Norreport.
Men det var trångt, äfven der. Riddaregatan (n. v. Myntgatan) fans icke ännu.[1] Norreport tog bort en del af torget. Åtskilligt skräp förvarades också under bar himmel. Smedjegatan bidrog icke till förlustelserna. Der bodde och hamrade ännu vid medlet af 1500-talet fem smeder, en kopparslagare och en plåtslagare. På platsens östra sida gick en del af slottsgrafven, på den norra flöt sydligaste armen af Norrström, dubbelt så bred som nu.
Man ville hafva större svängrum och gick öfver bron från inre Norreport till Helgeandsholmen (gamla Stora Stockholmen), vidare öfver Lilla Stockholmen, nu norra delen af Helgeandsholmen, och
- ↑ Ett kungl. bref af den 28 Juli 1668 befalde gatans öppnande från Norreport genom Salvii arfvingars och salig fru Ebba Leijonhufvuds hus. År 1669 afgafs ytterligare bref om samma sak, och öfverståthållaren anbefaldes, att gatan med det snaraste skulle göras färdig.
