inventerat, samt dessutom upprätta bageri, gårkök, bryggeri, vinbränning och destillering. Företaget tyckes dock icke hafva haft framgång.
Humlegården hade större lycka med sig och har, fastän efter många vexlande öden, fortlefvat för att i vår tid framstå i förskönadt skick. Såsom namnet ännu utvisar, var der först en verklig humlegård, hvilken anlades på Gustaf den andre Adolfs befallning och sköttes af en humlegårdsmästare som tillika var bildsnidare. Denne mästare skulle lära humlegårdsdrängarne bildhuggeri eller snideri, naturligtvis för att platsen måtte prydas med åtskilliga beläten.
Drottning Kristina förvandlade humlegården till en lustpark. Då var der, liksom i Kungsträdgården, en plats blott för det förnäma förlustelselifvet. Den trädgård som sedan företrädesvis vardt folkets älsklingsställe utgjorde då endast en tillflyktsort för det kungliga husets medlemmar. Dit kom Ulrika Eleonora d. ä., Karl den elftes gemål, för att förströ sig från hoflifvets tvång och hon förde sina barn med sig, och der var således fältet för Karl den tolftes tidigare lekar. Men drottningen var sjuklig och tyckte sig behöfva tak öfver hufvudet, hvarför hon lät upprätta ett lusthus (fig. 42), hvilket skall hafva varit ursprunget till den »rotunda» som ända till vår tid, fastän i mycket förfallet skick, tronade i parkens medelpunkt och der alléerna från fyra sidor sammanstötte.
En annan kunglig person som på samma tid visade stort
