grusades och förvandlades till ett sandhaf, endast på östra och vestra sidorna omslutet af några trädrader. Der lät Karl Johan resa en ståndbild af den konung, åt hvilken svenska folket aldrig skulle hafva rest någon minnesvård. Stoden aftäcktes den 5 November 1821, och den 26 Mars 1822 påbjöd ett kungligt bref, att Kungsträdgården skulle kallas Karl den trettondes torg.
Dermed var det slut på lustgården; men i saknad af verkliga stadsparker lustvandrade stockholmarne på det sandfylda torget som dock efter en enda regnskur kunde förvandlas till träsk. På sommarmorgnarne drack man brunn i den till brunnsinrättning[1] förvandlade växthus-vauxhall-arsenalen, och på aftnarne under samma årstid gick man för att höra på »fältmusiken», hvilken stundom äfven uppfördes i »lilla trädgården utanför spisningssalongen», d. v. s. det lilla värdshuset i nordvestra hörnet, det forna trädgårdsmästarbostället eller »lilla orangeriet». »Fältmusiken» var en föregångare till de »stora militära konserterna» som i vår tid gifvas på samma ställe, utanför Blanchs kafé.
⁎
Om några af de gamla förlustelseställena bibehållit sig, fastän kanske i förändrad form, har det också funnits sådana som spårlöst försvunnit. Ett par dylika låg på Ladugårdslandet. På 1600-talet fans der t. ex. Jungfruträdgården, af hvilken väl Jungfrugatan ännu har sitt namn, så vida det ej var gatan som gaf namn åt trädgården, och der man skall hafva lustvandrat med mycket nöje, men om hvilken inga tillförlitliga underrättelser nu mer äro att tillgå.
Ett annat sådant ställe var Lustdal vid Fredrikshof, på den grund som ansågs vara den gamla Kungsladugårdens, en tid Kalfvehagen kalladt och år 1652 upplåtit till Jean De la Vallée, den bekante arkitekten som i unga år kom med sin fader från Frankrike, här vann stort anseende och slutligen befordrades till borgmästare i Stockholm. År 1653 fick han kungl. tillåtelse att på sin tomt bygga värdshus samt der ställa till allehanda lustspel och tidsfördrif till »loflig recreation», såsom bollhus, klot och trycktaffel med flera förlustande saker, såsom han sett på främmande orter eller sjelf
- ↑ Anlades 1823 af med. doktor Johan Hedenborg, den sedermera genom mångåriga resor i österlanden bekante svensk-norske konsuln på Rhodus. Berzelius hade åtagit sig öfverinseendet öfver brunnsinrättningen. År 1825 öfvertogs inrättningen af professor Mosander, som sedan i många år egde den. Genom kungl. brefvet af den 17 Juli 1851 dömdes huset att nedrifvas. Det köptes af J. & C. G. Bolinder, hvarefter platsen jemnades, och der har sedan norra allén längs Hamngatan växt upp.
