Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
110
FÖRLUSTELSESTÄLLEN

fyrverkeri måste man naturligtvis ha, åtminstone på de riktiga festaftnarne. Det var alltid ett ganska gladt lif, och Mosebacke var under några år en verklig förlustelseort.

År 1852 nedrefs det gamla trähuset med sin lilla källarsal, och grunden lades till Södra teaterhuset. Skådebanan i det nybygda huset öppnades den 20 November 1853 af J. W. Weselius och R. G. Broman såsom föreståndare och kallades då »Nya teatern på Mosebacke», men snart endast »Södra teatern».

Natten mellan den 26 och 27 Augusti 1857 förstördes Södra teatern (L. Zetterholm var då direktör) genom vådeld, som hade börjat i ett litet trähus i Hökens gränd, andra egendomen vester om teaterhuset, och spridde sig till flera andra der intill liggande trähus. Vinden, häftig sydvest, förde lågorna till teaterhuset, hvilket jemte omkring tjugu egendomar, såväl trä- som stenhus, nedbrann. Ett tiotal egendomar skadades dess utom. Mosebackes öfriga förlustelselägenheter och trädgård tyckas dock icke hafva lidit af elden.

Men den företagsamme och ihärdige Wallman lät icke modet falla. Efter ett par år stod ett nytt, ännu ståtligare, efter arkitekten J. F. Åboms ritning, af byggmästaren Atterberg uppfördt teaterhus på det förras plats, och den 1 December 1859 invigdes det af Zetterholms skådespelarsällskap.

⁎              ⁎

För femtio år sedan egde Stockholm icke många offentliga förlustelseställen i fria luften. Mosebacke hade då ett af sina minst fördelaktiga skeden. Något Tivoli kände man icke till. Humlegården stred också mot ogynsamma förhållanden för tillfället. Kungsträdgården var förvandlad till Karl den trettondes torg. Djurgården var det enda ställe, der man kunde njuta sin frihet en vacker sommarafton, men det var icke tillräckligt. Man behöfde någon lustgård inom stadens område.

Då uppstod »parterren», och man tyckte, att han fylde ett länge kändt behof. Man var riktigt stolt öfver de stora framsteg som Stockholm gjorde. Parterren vid Nya bron kallades den nya anläggningen, Norrbro var väl sina trettio år snart, norra delen ännu äldre, men kallades likväl fortfarande »Nya» bron till skilnad från den Norrbro som i århundraden utgått från Mynttorget för att öfver Stora och Lilla Stockholmen hinna Malmtorget vid hörnet af Grills hus, f. d. Torstensonska palatset, som 1783 köptes af Sofia Albertina.

Af det slägte som nu lustvandrar i Strömparterren är det icke många som kunna minnas, huru stället såg ut för femtio år sedan,