och ingen af de nu lefvande har sett den gamla Barkareholmen, hvilken var, åtminstone till en del, upphofvet till »parterren». Hvem tänker nu på Slagtarhusbron, den gamla träbron som började vid stranden, nedanför slottets nordöstra sida, der den kungliga vedgården låg, gick på sned i nordvestlig riktning till Helgeandsholmen, krökte sig der och kom i mera nordlig fram till torget, midt emellan en blötfiskbod och en qvarn? De som nu förfriska sig i Strömparterren hafva kanske knapt hört talas om det stora slagtarhuset som låg der i äldre tider, hela det i strömmen utbygda qvarteret, med våghus och fiskarehamn och »Skoport», skomakareembetets gemensamma försäljningslägenhet, sedermera flyttad till vindsvåningen i embetets hus vid Slottsbacken, ett helt stort bråte, något förskräckligt skräpigt, men lifaktigt i köpenskap och omsättning för dagens nödtorft.
För femtio år sedan var allt detta bråte försvunnet. Om Barkareholmen hörde man ej talas. Men den lilla platsen nedanför Norrbro — Nya bron — var en upplagsort för fiskredskap, bygnadsvirke och annat af ännu mindre snygg art. År 1831 uppstod fråga att der anlägga en promenadplats med planteringar, och året derpå uppläts promenaden åt allmänheten, hvilken icke underlät att deraf begagna sig. Man uttryckte sin stora fägnad öfver anläggningen och prisade öfverståthållaren, frih. Sprengtporten, samt stadsarkitekten, öfverstelöjtnant Lidströmer, och trädgårdsmästaren, direktör Lundström, hvilken sist nämde icke velat mottaga någon betalning för sitt besvär, men i stället fick ett kaffekök af silfver, värdt 200 rdr banko.
Det fans just ej mycken skugga i den nya anläggningens början, men popplarne sköto dock snart i höjden, och medan man väntade på att den lilla parken skulle varda fullfärdig, höll man sig till schweizeriet, och detta vardt snart hufvudsak på förlustelseorten. Förfriskningar skulle man naturligtvis hafva, hvarför anläggarne genast tänkte på en »schweizeributik», som det då hette. Man ämnade för det ändamålet uppföra en byggnad af trä, men då kongl. maj:t icke fann en sådan lämplig, inrättades mellersta brohvalfvet till »butik» eller konditori, i hvilket dock icke skulle få finnas några starka drycker. Dessa läto likväl ej vänta på sig. Hofkonditorn A. C. Behrens vardt »schweizeributikens» förste innehafvare och betalade under de första åren 150 rdr banko i årligt arrende till staden, men från 1838 måste han erlägga 1,400, hvilken summa under hans efterträdare småningom betydligt ökats.
Sedan man tänkt på förfriskningar, började man äfven tänka på namn åt den nya parken. Parterren vid Nya bron fick han länge heta, men det var för långt och bara »parterren» ej nog betecknande.
