Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Kap. IV.

Gatmusik och Folknöjen.

Gatans toner och gatmusiken. — Marktschreier. — Förevisare.

Skogen har sina visor och fjellet sina låtar, men äfven gatan har sina toner; om de också icke äro af samma omedelbara natur som de förra, hafva de dock delvis behofvet såsom kompositör. Så är utan tvifvel förhållandet med brandvakts- och väktareropen. Reglementet ålägger vakten att ropa; denne finner det lättare att sjunga och derför sjunger han; möjligen behöfver han en längre tid på sig innan melodien tränger fram och hinner stadga sig.

I Jakobs församling voro, som bekant, ända in till senaste åren, tutningarne från tornet förbjudna, och i deras ställe rop anbefalda. Melodien, om man ens kan kalla den så, som härvid begagnades, hade antagit den enklaste form och skulle nogast kunna uttryckas så:

Väktar-rop från Jakobs kyrktorn.

Kloc - kan är ti - - o sla - gen.

Den rör sig på två toner, men är i all sin enkelhet ursprunglig eller komponerad af väktaren, och dess rytm sammanfaller med ordaccenten, något som icke lär alltid vara fallet med konstmusiken. Något mera utveckladt finna vi väktarropet i Upsala domkyrkotorn.

Väktar-rop från Upsala domkyrkotorn.

Klo-ockan är ti - - o sla - gen.

Der har en mera musikalisk väktare varit framme, och der är redan utbildad melodi. Sin högsta blomstring torde dock denna väktaremusik ha nått i ett