»Ännu för omkring 20 år sedan förnummos några liksom gäckande återljud af dessa menighetens nöjen, och man träffade nästan i alla folksamlingar, men företrädesvis omkring Hasselbacken, en i sitt slag stor ryktbarhet, en rhapsod, änskönt af sämsta slaget — en f. d. gardist, hvilken under namn af Filikromen var vida känd. Ehuru han blott för den lägsta folkklassen var rolighetsminister, smögo sig dock mången gång vettet och bildningen, för att göra några minuters bekantskap med denna parodi på folksångare, hvilken med alla segertecken af en Bacchi hjelte, fastän sjelf ett krigsbyte för den »milde gudens» eröfringar, stod der — vild, rödbrusig och försupen — bland en troget lyssnande folkskara, och under de sällsammaste åtbörder, det våldsammaste ansigtsspel, sjöng till sin skorrande fiol allehanda visor och slagdängor, somliga af egen tillverkning, merendels utmärkta af en förvånande oförskämdhet och inblandning af Filikromens beryktade namn (fig. 51). Liksom i skotska gränsstäderna ännu för ett par decennier sedan funnos 2:ne folksångare, Robin Hastie och John Græme (eller som den senare ock kallades, the long Quaker), hvilka, ehuru i ädel mening, ansågos för de sista telningarne af Minstrelstammen; likså kan man tilläfventyrs betrakta Filikromen som den sista, men vanfrejdade ättlingen af den svenska folkpoesiens målsmän. Visserligen var han ej, och förtjente ej att vara, i likhet med de skotska spelmännen eller Pipers, såsom de benämdes, i denna befattning ordentligen anstäld och på allmän bekostnad aflönad för att mimiskt och musikaliskt föredraga gamla nationalballader; visserligen ej detta, men i stället lade han på sin omgifning en frivillig skatt, och det ansågs för en pligt på samma gång som en fägnad, att slunga åt honom ett litet mynt, det han visste att med mycken färdighet uppfånga i munnen. Han uppförde i korthet sagdt, ett slags skådespel, beräknade för de lägsta tycken och odlingsgrader; han var (så föreställa vi oss), ehuru i en ytterst klumpig och förvriden form, en art af dessa trasiga improvisatörer, hvilka i Söderns landskap underhålla mängden: en upptågsmakare, med ett öfvermått af italienarens oblyghet, men utan en skymt af dennes konstsinne och lätta naivitet. Emellertid skall Filikromens framställning haft någonting ganska eget och sällsamt, någonting öfverraskande genom den kolossala
