Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
129
GATMUSIK OCH FOLKNÖJEN

Stradivarius, men ingen Stradivarius skulle uthärda så många vädervexlingar och strapatser som Blinda Kalles fiol. Den är icke något bortskämdt barn; gud vete, om den någonsin varit klädd i fodral. Ingen må tro, att det blott är dansmusik och s. k. slagdängor som Blinda Kalle spelar. Bekant med hela den klassiska musiken, medföljer han lika troget den moderna, och han gör rättvisa åt alla mästare, alla skolor.»

Blinda Kalle uppträdde också med accompagnemang, i början af ett positiv, men under senare år af en annan blind man, som spelade fiolonsell. Under de sexton år som förflutit sedan Blinda Kalles död har ingen honom värdig efterträdare låtit höra af sig.

Gatmusiken har alltid varit älskad af folket och samtidigt hatad af de rike. Redan 1770 klagar en ondsinnad Anonym i Stockholms Oordentligheter öfver att »en hop trumslagare och pipare hafva tagit sig före at om Helgedagarne ställa sig på allmänna ställen och för en liten vedergällning visa sin färdighet på hvar sina Instrumenter». Författaren anbefaller dem åt polisen, emedan de skrämma hästar att skena.

I början af detta århundrade anländer positivet till Sverige. Det var ett lättskött och demokratiskt instrument som höll allmänheten i kunskap om operans repertoar, och allmänheten visade sin tacksamhet härför genom att uppmuntra det nya företaget till den grad, att positivmusiken blef en plåga. Ropet mot den vardt så högt, att det, år 1843, ger anledning till ett lustspel i 4 akter. (Positivhataren af Aug. Blanche.)

Aderton hundra femtio sju ingår en ny period i gatmusiken. Hertiginnans af Östergötland ankomst från Nassau till det nya fäderneslandet åtföljdes af en invandring af små Nassauer, hvilka populariserade dragharmonikan (fig. 53). Detta instrument slog genast an och döfvade för en tid positiven; men de små musikanterna blefvo snart hemförlofvade af polisen, och positivet blomstrade åter. Dock hade dragharmonikans tilltalande och rikare harmonier gjort ett varaktigt intryck på en mängd individer, hvarför instrumentet spred sig såsom sällskapsförnöjelse öfver hela landet, särskildt bygden, och har nu, kan man säga, till en stor del utträngt fiolen.

En annan företeelse var femtonkonstnären (fig. 54). Han betraktades mera som ett underverk och vann aldrig någon egentlig popularitet, ty han var mera beundrad och afundad, än han kunde bli älskad.

Fig. 53. Nassauergosse, med dragharmonika.
Fig. 54. Femtonkonstnär. Efter teckningar af G. Wahlbom.
⁎              ⁎


Gamla Stockholm.9