fastän ett annat lotteri, just kungl. nummerlotteriet, också sedan måste bidraga till samma ändamål.
Allmänheten hade fått smak för lotterispel. Regeringen tyckte att den smaken kunde användas som inkomstkälla för skattkammaren, och så uppstod den spelinrättning som ansågs jembördig med statens öfriga embetsverk och kollegier.
Den 16 April 1771, innan Gustaf den tredje efter sin faders död återkommit från Paris, utfärdades kungl. maj:ts »Nådiga Kungörelse angående et til inrättande Genuesiskt Lotterie». Detta skulle gagna det allmänna och lemna inkomst till stora och nyttiga inrättningar utan statens belastande samt gifva fördelar åt de enskilda som deruti försökte sin lycka, »i det uppå hvars och ens välbehag ankommer att våga deruppå en efter dess förmögenhet och godtycke lämpad summa». Alla hade hopp att vinna högsta vinsten, »utan att den enas lycka utesluter den andras».
Det var den tidens nationalekonomi i Sverige, offentligt uttalad af landets regering. Allmänheten lyssnade andäktigt till de vackra förespeglingarna. Det hette också, att »allt slags lotteri, taget rätteligen för hvad det bör vara, är en gren af rörelsen, som lättar myntets omlopp, sysselsätter den tänkande och dem som dervid arbeta». Men det var ej nog dermed: det kungliga spelverket skulle också bidraga till — folkmängdens ökande. Det var just derför som det var ett genuesiskt lotteri. I Genua hade man fordom, då embeten skulle genom val tillsättas, icke skridit till sådant förr än fem ledigheter uppstått. De sökande borde då vara minst nittio. Namnen på dessa lades i »särskilda foder, hvilka kastades i ett käril, der utur man sedan uttog fem, det ena efter det andra». Men detta valsätt gaf anledning till vadslående af ganska stor utsträckning och hvarvid ofta betydliga summor sattes på spel. För att förekomma att medborgarne skulle på detta sätt öfverlemna sig åt spellidelsen, utan att det offentliga hade någon fördel deraf, togo de genuesiska myndigheterna saken om hand och gjorde spelet till en statsinrättning. I stället för tjenstsökande sattes giftasdugliga flickor på nittio numror, och åt hvar och en, hvars nummer utkom ur dragningshjulet, tilldelades en hemgift som togs af den fördel som genom lotteriet tillföll staten.
Så skulle det nu också tillgå hos oss, och derför heter det i den plan som åtföljde kungörelsen af den 16 April 1771, att till »uppmuntran för giftermål och folkmängdens ökande i riket, i synnerhet bland Sveriges allmoge», hadé kungl. maj:t i nåder velat anslå af lotteriets vinst 500 daler silfvermynt vid hvarje lotteridragning, »hvilka skulle utdelas med 100 daler till hvar och en af fem giftasvuxna
