slottsbranden. Han tog ett blad af Stockholmiske Post-Tijdender och drog igenom sista sidans annonser.
“Herr Joseph Kydel ifrån Tyrol är hit ankommen med siöna Canarie Foglar af åtskillige Coleurer och logerar uppå Wijnkällaren Tre Kongar, derest hwar och en ...“
Så läste herr Leonhard, då han blef afbruten af ett »O, dy!» rätt utanför fönstret som han lemnat öppet. Han störtade ur sängen och såg en liten svart figur sitta på skorstenskanten midt öfver gatan; figuren gjorde några mystiska signaler med sin ruska, hvarpå han tog upp en sång af följande lydelse, hvilken herr Leonhard som var stor samlare af allting som rörde Stockholm, genast upptecknade på följande sätt.[1]
Sotare-ton.
opp si - o - - opp! Si - i - - - i - opp Si - - o - o - o - - opp!
Den lille svarten drog mössan öfver ansigtet och försvann i skorstenen. Och herr Leonhard satte sig i sin Voltaire-stol för att röka. Det blef återigen tyst — alldeles tyst, och så förblef det en hel qvart. Men då — då steg en ton upp ifrån sjön och den lyfte sig mot rymden som en raket, så att herr Leonhard tittade efter om han skulle kunna se den. Han såg ingenting, men han hörde ett jägarhorn i B som satte i ett ostruket G tre gånger innan det kastade sig upp på höga E; och så kom en hel raketkista af toner
- ↑ Sjöngs så i Stockholm ännu på 1870-talet, då Sg upptecknade den. Bellman nämner i en af sina sånger sotaren som på skorstenskanten »diskantar Hönsgummans visa».
