som herr Leonhard genast satte på papperet med öfverskrift: Revelj för K. Maj:ts Flotta.
Men längre fick han icke skrifva, ty nu smäller en signal-trumpet i Ess ifrån Artilleri-gården och ger luft åt en osöfd trumpetares häftiga känslor under den officiela formen af Kavalleriets revelj.
Men så kommer en bris från Djurgårdsviken och den sliter sönder dimman, så att Leonhard får se Vakt-Jachten som fortfar med sin tonkastning i C-dur.
Han hade nätt och jemt satt ner sista tonen förrän den ostliga brisen, som gått in i viken vid Laboratoriums Corps de Garde, bar fram en hel säck med trumhvirflar och öste ut öfver Ladugårdslandsviken och spädde upp hornets och trumpetens kaskader. Herr Leonhard fattade krampaktigt sin gåspenna och skref: Infanteriets revelj, i sex åttondels takt.
Ändtligen inträdde ett ögonblicks tystnad, men den varade också blott ett ögonblick, ty nu hördes från Blasieholmen ett ljud, som mest liknade den fogels som heter Kornknarren.
Knarr-arr-arr-arr-arr-arr---. Knarrarrarr-arr--arr---arrr-.
Herr Leonhard tog sitt synrör (som han dagen förut köpt hos Johan Müller på Stora Badstugatan i Wattrangs gård) och riktade detsamma mot den punkt hvarifrån ljudet hördes komma. Han såg
