Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
171
GRATISNÖJEN

och bredvid honom, närmare oss, en riksdagsman af bondeståndet i sin hemlandsdrägt, företrädd af en stockholmare i kappa med krage.

Härolderne äro präktigt utstyrde i blå kåpor med guldgaloner och gyllene kronor, rikt sirade häroldsstafvar, halskrås, hattar med guldgaloner och hvita plymer, ridbyxor och höga stöflar. De voro, såsom ännu vid högtidliga tillfällen, unge tjenstemän i konungens kansli. Efter dem kommer rikshärolden, också naturligtvis till häst, men långt praktfullare. Hans kåpa är af purpur-rödt sammet, hans staf lika purpurfärgad, schabraket på hans häst likaledes. Hästen är hvit och ledes också af två stallbetjenter i paradlivré. Bakom rikshärolden trafvar en afdelning af lifgardet till häst i den husaruniform som då var det regementets utstyrsel.

Om vi återvända till folket på gatan, så fästes vår uppmärksamhet i förgrunden, hitom de två härolderne, af en s. k. separationskarl, på folkspråket »seffrations-» eller palt, hvilken med ett rep leder en qvinlig fånge som gråtande döljer sitt ansigte, en syn som till och med många år senare icke var ovanligt på Stockholms gator. Detta par mötes af en italiensk gipsfigurförsäljare, med sitt bräde på hufvudet. Bland figurerna igenkännes en bild af Napoleon den förste. Efter italienaren stretar en sotarpojke i snön, och honom följer en kunglig löpare, hvilken, i samma drägt som i vår tid, vandrar stolt med högt vajande fjädrar i mössan och ett stort papper i handen, Han är synbarligen ute och »befaller» till middag hos konungen. I bakgrunden, mellan rikshärolden och hästgardesofficern, ser man en qvinna med ok och ämbar, ett minne från den tid, då Stockholm icke hade vattenledning. Bak om löparen och sträfvande i motsatt riktning, obekymrade om hela ståten, synas tre manspersoner som hafva alla yttré kännetecken för att vara två slottskanslibetjenter med sin fånge, på vägen till »Söder». Dem möter en grann dam, följd af en i den tidens synglas spejande herre.

Det hela är en god bild af gatan för ett halft århundrade sedan och på samma gång af den ståt, med hvilken riksmötena då upplöstes, ett gammalt gratisnöje för folket, gammalt, att man spårar det åtminstone ett par hundra år till baka. I tidsbilden från 1830 saknas icke krogskylten med Bacchus på tunnan och den stora affischen med ormtämjaren och lejonvännen samt bagarbodluckan med kringlan och det nu mera försvunna raspebrödet. Bagarbodfrun synes sjelf i fönstret, öfver hvilket ett litet skyddstak värnar de köpande mot regn och snö. Äfven i husens fönster följa stadsborna upptåget på gatan.

⁎              ⁎