Hoppa till innehållet

Sida:Gamla Stockholm 1882.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
191
FARSOTER

gatan, med koleradunster och med ångor från de många rökanstalterna. Frisk luft kände man ej mycket till.

Det var först på aftonen som man fick något luft, så frisk som kunde bestås i den kolerafylde staden. Husfadern tog de sina med sig och gjorde den vanliga aftonvandringen. Man brukade förut under sommaren fara med roddarbåt från Bomslupstrappan öfver till Skeppsholmen och derifrån göra en liten tripp till Kastellholmen; men nu låg ett kolerasjukhus på sist nämde holme, och från Bomslupstrappan gingo kolerabåtarne med sjuka. Det var således icke rådligt att taga den vägen. Det lilla värdshuset vid kolerabyggnaden stod nästan öfvergifvet. Det var blott en och annan djerf sälle som smög sig in på gården och tände sin pipa vid den evigt brinnande luntan. I staden var det ännu ej tillåtet att röka på gatorna, men i slutet af Augusti gjordes i Aftonbladet en framställning derom, och det dröjde ej länge förr än förbudet icke mera fans till, och man såg både pipor och cigarrer blossa i det offentliga, en ganska ovanlig och, som man tyckte, underlig syn.

Den lilla familjen tog vägen längs Skeppsbron, der det var friskast, men undvek Bomslupstrappan, der bårarne trängdes med hvar andra under bärarnes mustiga eder eller plumpa skämt. Man gaf akt på alla dem man mötte, och upprepades mötet flere aftnar, tyckte man det vara riktigt roligt att se samma ansigten å nyo. Det funnes således folk som icke ännu träffats af sjukdomen. Saknades ett bekant ansigte, kunde man förstå hvad orsaken vore.

Hemvägen togs längs Munkbron, der frukt såldes till riktigt »röfvarpris», men barnen fingo icke mera för det, och det var stor anledning till sorg. På den i ett föregående kapitel af oss omnämde stora sopbacken utstjelptes icke mera någon orenlighet under koleratiden, men hela trakten var långt förut så inmängd med stank, att det ännu luktade ganska obehagligt, och likväl lustvandrade en icke ringa del af »sta’ns» invånare hvarje afton på den längs sopbacksqvarteret utlagda, långa flottbron och inbillade sig der hemta frisk luft.

Man gick alltid tidigt hem. Aftnarne voro dess utom redan mörka. Man var ett godt stycke in i September. I den skumma portgången stötte de inträdande kanske mot en likkista. Nå, det var man van vid.

En ny förordning hade utkommit, att de döda skulle afhemtas tidigt om morgnarne, men på det icke något uppehåll måtte ske eller husfolket onödigt störas, borde liken, sedan de utan föregående tvättning eller svepning nedlagts i kistan, genast bäras ned i portgången för att vid likvagnarnes ankomst utan uppehåll vara för afhemtning tillgängliga. Den aflidnes efterlefvande ville så fort som