möjligt göra sig af med de döda kropparne, och derför fördes de ofta redan på aftonen ned i husets nedra förstuga.
Begrafningsplatser voro Nya kyrkogården utanför Norrtull, en på Enskede egendoms utmark utanför Skanstull belägen begrafningsplats, en vid Laboratorium befintlig plats, som 1809 nytjats för begrafningar, samt Ladugårdslands redan under pesttiden 1710 till samma ändamål begagnade fattigkyrkogård på f. d. Kammeckerska tomten, nära Garnisons-kolerahuset. Fruktan för att lefvande begrafvas var icke sällsynt, och många inbillningsrika historier om sådana begrafningar berättades.
Vid familjens hemkomst intogs aftonmåltiden, hvilken just icke alltid bestod af lättsmälta födoämnen. Husfadern tog sig alltid en aptitssup. Gamla vanor borde ej afbrytas. Omedelbart efter den stadiga måltiden gick man till hvila. Ingen i den familjen anfölls af kolera, så omgifven man än var af farsoten, men vid minsta illamående användes kamfer och fläderté.
Sjukdomen växte i förskräckande grad. Dygnet 10—11 September, från kl. 8 den ena morgonen till samma tid den påföljande, afledo 217 personer i kolera, 449 insjuknade och 1,661 lågo qvar sjuka. Men då hade farsoten också hunnit sin spets. Från det dygnet minskades både de insjuknades och de dödas antal.
Fruktan hade visserligen fått makt med många, men i allmänhet visade stockholmarne ganska mycket lugn och oförskräckthet, och ädel sjelfuppoffring för det allmänna bästa var icke sällsynt. En person som öfver allt i hufvudstaden och framför andra omtalades för sin outtröttliga möda och oegennyttiga nit var löjtnanten vid flottans sjöartilleri-kår, grefve Otto August Cronhjelm, ordförande i Klara församlings sundhetskomité, för öfrigt känd såsom framstående medlem af Riddarhuset och der en af oppositionens ledare. Han ansåg sig hafva anledning att hos Öfverståthållar-embetet klaga öfver polismästaren, lagmannen Nermans bristande nit i omsorgen om stadens helsovård och var för öfrigt ständigt vaksam och ihärdig för det allmänna bästa. Kort efter det han utsetts till ordförande för fullmäktige i Riksgäldskontoret och midt under sina sträfvanden att motarbeta farsoten och lindra nöden, angreps han sjelf af kolera och afled den 9 September i en ålder af blott 34 och ett halft år. »Vi hafva icke hört någon som ej saknat honom», lästes i Dagbladet, hvilket visst icke delade Cronhjelms politiska åsigter, »och icke någon som känt honom hvilken icke också älskat honom».
Att farsoten rasade häftigast bland fattigt folk, är icke förvånande, men äfven de i ekonomiskt afseende lyckligare klasserna skonades icke. Bland mera bekanta och framstående personer som afledo
